Vad tycker landsbygdens folk om varg? Om det vet vi föga. Framför allt vet inte
Svenska Rovdjursföreningen det, trots att de slår sig för bröstet och hävdar att "
Få landsbygdsbor upplever problem med rovdjur"
Svenska Rovdjursföreningen har via Sifo frågat människor boende på landsbygden om vilka faktorer som påverkar deras vardag mest negativt
Redan på denna punkt far de med osanning. Eller i alla fall glider betänkligt på definitionerna. Jag har länge försökt att få fram svar om vilka de har ställt den här undersökningen till, och har idag, mer än en månad efter att de publicerade sin pressrelease äntligen fått det något urvattnade svaret:
Och här kommer svar på dina frågor:
De tillfrågade är ett tvärsnitt av människor på landsbygden, alltså folk med olika yrken, både anställda, egna företagare och arbetslösa. Bönder och kontorsnissar blandade.
De har olika utbildningsnivå och bor både i mindre tätorter och i landsbygdens mer glesa områden.
Den övre gränsen för vad sifo (och flera andra instanser) räknar som landsbygd är en tätort med högst 3000 invånare.
Enligt den vidlyftiga definitionen skulle till exempel mina barns skolort, Gamleby, som är centralort i den här delen av kommunen, vara landsbygd. Det är då en sannerligen välutrustad "landsbygd", med vårdcentral, köpgalleria, brandstation, ålderdomshem, hyreshus och skolor, inklusive gymnasieskola och folkhögskola. Om man säger att man ska flytta ut på landet så är det inte direkt ett sådan samhälle som man tänker sig.
Nu kanske du tycker att jag är hård mot
Svenska Rovdjursföreningen som kritiserar att de kallar Gamlebybor för landsbygdsbor, men då kanske man kunde titta på definitionen av "tätort" så som den beskrivs hos
wikipedia:
En
tätort definieras i Sverige,Norge, Danmark ochFinland om ett tättbebyggt område med minst 200
[1] invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (se definition för Småort).
Tätortsindelningen beräknas i Sverige vart femte år av Statistiska Centralbyrån (SCB)
Jag skulle inte ens kalla dem som bor i småorter för landsbygdsbor, även om det är mycket närmare och mer sannolikt att de har någon verksamhet som gör att de påverkas negativt av närvaron av rovdjur. I stället så väljer
Svenska Rovdjursföreningen att uttolka det som att:
- Att alla människor på landsbygden skulle lida svårt av rovdjuren är en myt som sprids av jägarkåren, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen. De politiker som låter rovdjursfrågan skymma sikten för landsbygdens verkliga utmaningar gör majoriteten av sina väljare en stor otjänst.
Nu är ju som sagt inte landsbygden utan problem, men man brukar säga att man inte kan ställa olika grupper mot varandra, eller olika budgetar mot varandra, så varför då blanda ihop närvaro av rovdjur med tillgång till arbete, affärer, vård, kollektivtrafik och bredband?
Denna undersökning används som underlag för att i diverse tidningar debattera för att fårrivande vargar inte ska skjutas med mera. Nej, Svenska Rovdjursföreningen, den här undersökningen säger inget om vad landsbygdens folk tycker om framför allt varg! Ni borde skämmas som försöker utmåla det så!
Vill man veta var landsbygdens folk står i vargfrågan kan istället titta på den
återkommande undersökning som SLU har gjort om attityder till varg. Där står i sammanfattningen bland annat:
"Vargen intar en särskild roll i den svenska faunan. Förutom att den påverkar de ekosystem den lever i, råder delade meningar om förekomsten av varg, utbredning och förvaltning av varg. Starka intressegrupper, där en del vill se fler vargar och där andra vill minska antalet rovdjur, präglar debatten om vargens vara eller inte vara i det svenska landskapet. I den här rapporten är det ett proportionerligt urval av Sveriges befolkning som helhet, och invånarna i 25 kommuner i fem olika län, som får ge uttryck för sina attityder till vargrelaterade frågor.
- En majoritet (55 %) av svenskarna tycker om att ha varg i Sverige. Mest positiva till varg är personer i storstäderna, minst positiva är invånare i kommuner på landsbygden i vargområdet. I likhet med tidigare svenska studier finns en stark polarisering i åsikter mellan stad och land.
- Fyra av tio svenskar bryr sig inte om hur många vargar det finns. Nästan lika många tycker att det är bra som det är. Endast 17 % vill se fler vargar jämfört med nuläget, de personerna återfinns främst i storstäderna. På nationell nivå accepterar hälften att ha varg i sin närhet, medan knappt 40 % är av motsatt uppfattning. Sverige är delat i frågan.
- En stor andel vill ha varg i hela landet, men helst i Norrland, i nationalparker och i skyddade områden. Få vill se vargar i Götaland. Samma mönster sågs redan i den första attitydundersökningen om varg 1976 – men då fanns inga vargar i Sverige.
- Bland åtgärderna för att minska inavel så rankas stödet 1) vargrevir längs norrlandskusten, 2) att det skapas en korridor längs norrlandskusten, så att vargar kan vandra ner 3) flytta vargar som vandrar in i norra Sverige till Götaland och Svealand, 4) flytta vuxna vargar från ett annat land, 5) flytta vargvalpar från annat land eller 6) från djurparker till vilda svenska vargars lyor.
- Det finns ett starkt stöd för jakt på varg, nationellt och i de kommuner som undersökts. I det nationella urvalet accepterar 62 % jakt på varg, medan endast 16 % säger ”nej” och drygt 20 % svarar ”vet inte”.
- De starkaste motiven för att jaga varg är om de kommer in i tätbebyggda områden, om de tar tamdjur och om människor är rädda.
- Problemvargar kan hanteras på flera sätt i syfte att minska skador. Respondenterna föredrar stängsling, märkning för övervakning, flyttning av vargar och skrämselåtgärder. Acceptans för att döda varg som angriper hund är en vattendelare mellan stad och land i vargfrågan. Det finns ett mycket starkt stöd för att ersätta lantbrukare, renägare samt husdjursägare för förlust av boskap och husdjur.
- En minoritet av respondenterna uttrycker tillit till Länsstyrelsen (37 %), Naturvårdsverket (44 %) och Riksdagen (27 %). Även här finns en tydlig stad-landdimension. "