fredag 30 oktober 2009

Se om trädgården före vintern

I år känns det märkligt vemodigt att ta hand om trädgården inför vintern. Jag känner mig nämligen övertygad om att jag inte kommer att vara den som odlar i den till sommaren. Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta arbetet att öka mullhalten genom att mata odlingsbäddarna med löv, odlingsrester och lite sand som blev över från ett annat projekt. Vem som än fortsätter att odla kommer att ha ett bättre utgångsläge än jag hade när jag började odla här, med en gräsmatta anlagd på lera.
I kanten syns jordärtskockorna fortfarande till största delen gröna. Jag kommer inte att äta något av årets tillväxt utan kommer att använda som utsäde i nästa års utökade odling.

Orsaken till att jag troligen inte kommer att odla i denna trädgård mer är att jag hoppas att vi kan sälja huset till våren. Förhoppningsvis hittar vi en gård som vi kan göra till vår egen, om det dröjer med den drömmens uppfyllelse så har jag i alla fall en åker som jag disponerar tills vidare
och kan odla nästa säsong.

Mitt i vemodet så lyses dagen upp av en sen blomma som dyker upp när jag räfsar ihop löven!

onsdag 21 oktober 2009

Fyra kilo potatis

Jag läste för ett tag sedan en artikel av Stephan Rössner, även känd som "Bantardoktorn" som har gjort stort intryck på mig. Den handlar om en dansk läkare som kring förra sekelskiftet undersökte närings och energibehov och kom med banbrytande resultat.
Jag som funderat mycket på vad man behöver (och vad jag kan) odla finner resultatet trösterikt:
Har vi bara tillräckligt med potatis så klarar vi oss!

Från hemmet hade Hindhede lärt sig att man kunde må bra på grovt bröd, gröt och potatis. Men när han började studera medicin fick han i stället lära sig att det var nödvändigt att äta rikligt med kött, ägg och mjölk för att täcka proteinbehovet.
Vid 1909 bestämde sig Mikkel Hindhede för att genomföra ett långsiktigt kostförsök för att fastställa om det vore möjligt att livnära sig på enbart potatis. Från arbetslokalerna inkallades laboratorieassistenten Fredrik Madsen, en ung rask karl som fick i uppgift att under nästan ett år endast spisa potatis. Detta var uppenbarligen långt före medbestämmandelagarnas tidevarv och Madsen ifrågasatte aldrig chefens uppdrag utan skred till verket. Hindhede hade beräknat hur mycket potatis som skulle åtgå för att hålla energibalansen för Madsens ordinarie arbete. Men Madsen visade därutöver sig villig att öka energiförbrukningen och därmed behöva ännu mera potatis. Han arbetade extra som murarhantlangare och hjälpte till med skörden på gårdarna i Köpenhamns utkanter. Efter 309 dagar avbröts försöket. Då hade Madsen ätit omkring 4 kg potatis varje dag, vilket tog honom närmare 90 minuter att pressa ner. Antingen kokades potatisen och konsumerades som potatismos eller också stektes den upp med lite margarin. Madsen lär enligt uppgifter ha mått väl och undersökningar i efterförloppet visade att han var i full energibalans. Han hade alltså inte brutit ner några proteiner av sina egna förråd utan kunnat nyttogöra den mängd proteiner som potatisen ändå innehåller, samt fått all nödvändig energi härifrån.

Det har blivit ett stående skämt hos oss, "fyra kilo potatis", har man bara det så klarar man sig!

Läs artikeln, den är bra!

fredag 16 oktober 2009

Åtgärder för att möta Peak Oil

Just nu verkar det inte pågå några förändringar i samhället över huvud taget för att rusta oss inför minskande oljetillgång. Möjligen kan det åkas snålskjuts på åtgärder för att minska våra koldioxidutsläpp i Klimatförändringarnas namn, men det är ändå småpotatis som inte adresserar det verkliga problemet.

Så vad borde göras? Vad kan göras i ett litet land som Sverige? Här är mina förslag.

  • Minska radikalt (kanske helt ta bort) skatter och avgifter på arbete. Det är inte rationellt att investera i personalbesparande men energislösande lösningar för att arbetskraften är för dyr.
  • Höj skatterna lika radikalt på allt typ av energi. Vi behöver minska vår energiförbrukning för att inte stå med rumpan bar när energikranarna börjar dras åt.
  • Satsa stort på kollektivtrafiken. Med en bra och inte alltför dyr kollektivtrafik har många möjlighet att åka kollektivt.
  • Minska möjligheten att göra avdrag för resor med egen bil till jobbet. Gör det samtidigt riktigt fördelaktigt att samåka.
  • Ta bort alla typer av skattemässiga nackdelar att ha ett lager. Nuvarande system med Just In Time är livsfarligt (här är jag ute på tunn is då jag inte kan så mycket om detta).
  • Se över alla regelverk som motverkar att vi klarar oss lokalt med mat och värme. Om det är en viss regel som gör att inte lokal småskalig matproduktion lönar sig, undersök den egentliga nyttan med den regeln. Många gånger slänger man ut barnet med badvattnet här.

Det är de förslag jag kan komma på nu. Kom gärna med egna förslag som jag kan lägga till på listan. Eller kommentarer om hur bra eller dåliga förslagen är.

tisdag 13 oktober 2009

Böcker som påverkat, del 1

Att få en stor aha-upplevelse är ofta en raket med många steg, inte sällan är det något som sker under en lång tid. Jag tänkte berätta om några böcker som varit förutsättningar för att jag senare skulle ta till mig Peak Oil och dess troliga följder.

Den första jag kommer att berätta om är den som är senast skriven, det är också den som jag läst senast och därför minns bäst. Boken heter "Pastwatch, the redemption of Christopher Columbus" av författaren Orson Scott Card. Författaren är så vitt jag förstår känd för omfattande författarskap inom både Science Fiction (med bl.a. "Enders Game") och Fantasy (som jag tyvärr inte har några egna erfarenheter av) men jag vågar ändå påstå att "Pastwatch" sticker ut från de övriga.

Som vanligt i riktigt bra böcker pågår det flera parallella historier. Det som lämnade djupast intryck på mig är beskrivningen av den framtida miljön där organisationen "Pastwatch" verkar och huvudpersonerna ursprungligen kommer ifrån. Det är en inte alltför avlägsen framtid där mänskligheten jobbar med att återuppbygga jordens förödda miljöer. Bokens huvudpersoner jobbar på organisationen "Pastwatch" som studerar historien genom att faktiskt titta tillbaka på faktiska händelser, ungefär som om det vore tv.

En av huvudpersonerna i boken kommer fram till att just Columbus "upptäckt" av Amerika var en verkligt avgörande vändning som bland annat leder till mycket lidande genom bl.a. slaveri och inkvisitionen men också den milöförstöring som leder fram till den förödda värld som hon själv lever i.

En dag kommer en höjdare till projektet, han börjar med att ta dem på en rundtur över planeten så som läget är idag.
Här följer min egen översättning av det som utspelar sig, det är ett långt avsnitt, men häng i, för det är bra:

Manjam knappade in de nya koordinaterna. Skärmen ändrades. Den visade en flygbild på långt avstånd över en vidsträckt stenig slätt med bara några enstaka ökenplantor per kvadratmeter med undantag för en tjock vegetation och gräs på flodbanken till en bred flod.
" Vad är detta, Saharaprojektet?" frågade Hassan.
"Detta är Amazonas," sa Manjam.
"Nej," mumlade Tagiri. "Det är så illa som det var innan restaureringen började?"
"Du förstår inte," sa Manjam. "Det är så som Amazonas ser ut precis nu. Eller, i själva verket för 15 minuter sedan." Landskapet far fort förbi på skärmen, mil efter mil nedför floden, och inget förändrade sig förrän på slutet, efter vad som måste ha varit tusentals kilometer, då det dök upp scener som de kände igen från utsändningarna: den tjocka vegetationen i projektet "Rädda regnskogen". Men inom bara ett par ögonblick hade de passerat förbi hela regnskogen och var tillbaka över den steniga marken där nästan inget växte. Och så fortsatte det ända tills floden rann ut i havet.
"Var det allt? Var det Amazonas regnskog?" frågade Hunahpu.
"Men projektet har ju pågått i 40 år," sa Hassan
"Det var inte sådär illa ens när projektet startade."" sa Diko.
"Har de ljugit för oss?" frågade Tagiri.
"Kom igen," sa Manjam. "Ni har alla hört om den förödande erosionen och förlusten av matjordslagret. Ni vet alla att med skogen borta så fanns det inget som hindrade erosionen."
"Men man planterade ju gräs."
"Det dog," sa Manjam. "De jobbar på nya arter som kan leva i denna karga miljö. Men se inte så nedslagna ut, naturen är på vår sida. Inom tio tusen år är Amazonas troligen tillbaka till det normala."
"Det är längre än -- längre än hela civilisationen!"
"Det är endast en hickning i jordens ekologiska historia"
...
"Hur har det gått med restaureringen av Sahara då?" frågade Tagiri.
"Det går mycket bra. Bra framsteg. Där är det nog bara frågan om 500 år."
"Fem hundra!" utropade Tagiri.
"Det förutsätter stora ökningar av regnmängderna, förstås."
"Men det sades ju att det bara skulle ta 100 år att restaurera Sahara!"
"Ja, det skulle ha stämt om vi bara kunnat jobba på med samma fart och med lika många personer. Men det är inte ens möjligt i 10 år till."
"Varför inte?"
Återigen förändrades skärmen. Det visade ett hav i storm, där vågorna slog mot vallar. Det bröt igenom. Ett vägg av havsvatten störtade in över---sädesfält?
"Vad är det där?" frågade Diko
"Visst har du väl hört om stormfloden som bröt igenom vallarna i Carolina. I Amerika."
"Det var ju fem år sedan," sa Hunaphu.
"Just det. Väldigt olyckligt. De skyddande öarna förlorades ju för 50 år sedan, på grund av den stigande havsnivån. Den här delen av den Nordamerikanska kusten har ställts om från tobaksodling till spannmål för att kunna ersätta den odlingsmark som gått förlorad genom torkan på prärien. Men nu står stora delar under vatten."
"Men vi gör ju framsteg med att minska växthusgaserna," sa Hassan.
"Jo det är sant. Vi räknar med att vi fått ner den människoskapade växthuseffekten ordentligt inom kanske 30 år. Men ser du, så dags vill vi inte att växthuseffekten ska minska mer."
"Varför inte det?" frågade Diko. "Haven stiger ju när polarisarna smälter. Vi måste stoppa uppvärmningen!"
"Våra klimatmodeller visar att det är ett självkorrigerande problem. Ju varmare det blir, desto mer vattenånga kommer att finnas i atmosfären och stora temperaturskillnader över jorden. Molntäcket kommer att bli tjockare och mer heltäckande vilket gör att mer värme reflekteras ut i rymden direkt. Jorden kommer snart att reflektera mer solljus än den gjort sedan senaste istiden."
"Men vädersatelliterna då,," sa Kemal.
"De jämnar ut extremerna så att de inte blir outhärdliga någon stans. Men hur länge tror du att de håller?"
"De kan väl ersättas när de blir utslitna," sa Kemal.
"Kan de?" frågade Manjam. "Redan nu så förflyttar vi arbetskraft från fabrikerna ut till jordbruksarbete. Ändå räcker det inte, för vi odlar redan 100% av den kvarvarande odlingsmarken och eftersom vi är så nära gränsen för vad som är möjligt har vi redan börjat märka att skörden påverkas av ökad molnighet, den sjunker."
"Vad är det du säger då?" sa Diko. "Att vi är för sent ute för att återställa jorden?"
Manjam svarade inte. Istället sökte han fram bilder på skärmen som visade spannmålssilos. Han zoomade in och de tittade inuti silo efter silo.
"Tomma," mumlade Tagiri.
"Vi äter upp våra reserver," sa Manjam.
"Men varför har vi inte ransonerat?"
"Därför att politiker inte kan göra något förrän folket i gemen ser att det är ett nödläge. Ännu så länge så syns inte det."
"Men varna dem då!" sa Hunahpu.
"Det varnas redan. Och om ett tag kommer nog folk att börja uppmärksamma det. Men de kommer inte att göra något, av den enkla orsaken att det inte finns något att göra. Skördarna kommer att fortsätta att minska."
"Men haven då?" sa Hunahpu.
"Haven har sina egna problem. Man kan inte samla ihop så mycket plankton att haven dör! Vi fiskar redan så mycket som vi överhuvudtaget törs! Vi kör för fullt över allt nu. Om vi ökar produktionen det allra minsta kommer det att slå tillbaka så att vi bara kan producera en bråkdels så mycket mat inom tio år. Förstår du inte? Den skada våra förfäder gjorde var alltför omfattande. Det är inte möjligt för oss att stoppa de krafter som redan getts fritt spelrum i århundraden. Om vi började ransonera nu, så skulle det bara betyda att den förödande svälten sköts fram till tjugo år från nu istället för om sex. Men givetvis kommer det inte att ske någon ransonering förrän den första svälten uppträder. Men inte ens då kommer de som producerar maten att stillatigande acceptera att de får gå hungriga för att maten ska hålla liv i människor i andra delar av världen. Nu känner vi det som att alla människor är en enda familj och att inga ska behöva gå hungriga. Men hur länge tror du att det varar när matproducenterna hör sina barn tigga om bröd medan spannmålet skeppas iväg. Hur väl tror ni att politikerna ska kunna kontrollera de krafter som då hotar att slita sönder världen?
"Så vad är ditt förslag för att rädda världen?" frågade Hassan.
"Jag har inget," sa Manjam. "Som jag sa så har processerna gått för långt. Våra mest troliga modelleringar visar en kollaps av systemet inom trettio år. Och det är under förutsättning att det inte bryter ut några krig. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mat för nuvarande folkmängd, eller ens en större del av den. Du kan inte upprätthålla en industriell civilisation om det inte de som producerar mat kan åstadkomma ett så stort överskott att det räcker för betydligt fler än dem själva. Så den industriella civilisationen kommer att bryta samman. Än minskar antalet traktorer. Än minskar produktionen av konstgödning. Och ändå når inte alla produkter sina konsumenter pga att transportväsendet får problem. Matproduktionen kommer att sjunka ytterligare. Vädersatelliter som slits ut kan inte ersättas. Torka. Översvämningar. Mindre jord som brukas. Fler döda. Därför mindre industriell produktion. Därför mindre matproduktion. Vi har kört miljoner med scenarion, men de slutar alla på samma sätt. En total folkmängd på jorden på ca fem miljoner människor innan läget stabiliseras. Och det kommer att ske precis innan det är dags för nästa istid. Då kommer befolkningen att sjunka ytterligare men i lugnare tempo till ca två miljoner människor. Detta under förutsättning att det inte bryter ut några krig förstås, och det vet vi ju hur troligt det är. Det behövs bara ett regelrätt krig i något av de matproducerande länderna för att fallet ska bli mycket brantare och med en folkmängd som stabiliseras på en mycket lägre nivå."
Ingen kunde motsäga detta. De förstod vad det innebar.
"Men det är inte bara tråkiga nyheter," sa Manjam. "Mänskligheten kommer att överleva. När istiden tar slut kommer våra avlägsna barn att åter bygga nya civilisationer. Vid det laget kommer regnskogarna att ha repat sig. Flockdjur kommer åter att beta på de rika savannerna i Shara och i Gobi-öknen. Tråkigt nog kommer allt lättåtkomligt järn att vara borta. På samma sätt med koppar och tenn. Faktum är att man kan inte annat än undra vad de ska använda för metaller för att komma ur stenåldern. Man kan heller inte annat än undra vad som kommer att vara deras energikälla när alla fossila bränslen är borta. Det finns fortfarande lite torv på Irland. Naturligtvis kommer det ju också att finnas skogar igen så att man kommer att kunna framställa kol, tills man gjort slut på skogarna och allt börjar om från början igen."
"Säger du att civilisationen inte kan uppstå igen?"
"Jag säger bara att vi har gjort slut på alla lättåtkomliga resurser," sa Manjam. "Men människan är uppfinningsrik. Kanske kommer man på andra vägar till en bättre framtid. Kanske kan de komma på hur man kan göra solfångare av det rostande skrotet som är kvar av våra skyskrapor."
"Jag frågar igen," sa Hassan. "Vad gör ni för att förhindra detta?"
"Och jag säger igen, ingenting," sa Manjam. Det kan inte förhindras. Varningar är meningslösa om det inte finns något folk kan göra för att ändra sitt eget beteende på ett sådant sätt att problemet försvinner. Den civilisation som vi har just nu är inte möjlig att upprätthålla ens en generation till.

Boken är mycket bra och läsvärd, mycket tankeväckande, även om det sätt man kommer på för att rädda mänskligheten inte är något står oss till buds här och nu. Men det var ändå en bok som öppnade ögonen på mig och fick mig att se på omvärlden med andra ögon. Det skulle verkligen bli mycket svårt för mänskligheten att resa sig över stenåldern igen.

söndag 11 oktober 2009

Tankar om framtiden

När jag blev medveten om Peak Oil kostade oljan 88$ fatet på väg upp. Det var i oktober 2007. Jag hade stött på enstaka artiklar innan, men det hade liksom inte nått in. Men den här gången nådde det in. Priset på oljan steg dag för dag, passerade 100 vid nyår. Jag gick igenom det stadium som många som nyss blivit medvetna går igenom. Jag var övertygad om att vårt samhälle skulle krascha inom ett år. Jag köpte ris i 10-kilos påsar, solpaneler, diodlampor och utsäde i mängder. När jag åkte till mitt jobb i en science park såg jag framför mig hur det skulle växa potatis på alla gräsytor där ett år senare.

Oljan toppade på 147 dollar och sjönk sedan till nivåer som jag inte hade kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Jag läste ett citat som jag vill minnas tillskrevs Bill Gates som lät ungefär såhär: "Man överskattar ofta vad som kommer att hända inom ett par år och underskattar det som kommer att ske inom tio." Så sant så.

När jag idag funderar över vad jag tror att oljetoppen kommer att innebära för framtiden så ser det lite annorlunda ut. Idag tänker jag mig att krisen kommer att ta några år på sig innan den blir synlig för det stora flertalet. För mig är det tydligt att den redan har börjat, att det var oljepriset på 147 dollar per fat som var den tändande gnistan för finanskrisen, och att vi bara tillfälligt räddats från allvarlig bränslebrist av lågkonjukturen. Minns en artikel av Gunnar Lindstedt, "Konsumtion till döds" där han återger följande samtal:
På nyårsafton blev jag tillfrågad vad jag önskade mig inför det nya året? ”Jag hoppas att det snart blir lågkonjunktur”, sade jag och insåg att jag nu förstört nyårsstämningen.

Han fick vad han önskade, men ett år senare.

Jag tror alltså att lågkonjunkturen kommer att hålla oljekonsumtionen tillräckligt låg för att ingen allvarlig oljebrist ska märkas än på ett par år. Men varje gång som det verkar vara några allvarliga tecken på återhämtning så kommer oljepriset att stiga tillräckligt högt för att kyla ner ekonomin igen. Och så kommer det att pågå tills vi kommer framåt 2012 eller så. Det finns tecken som tyder på att det kommer att bli en större minskning i oljeproduktionen det året. Se till exempel här där det förutspås att det kommer att tillkomma betydligt mindre olja än tidigare år, kring 2012. Då kommer det att bli svårt att hålla produktionen uppe i och med att befintliga fält som faller i produktion, vilket är mer än hälften, måste ersättas med ny produktion.

När det väl blir oljebrist på riktigt kommer det få till följd att några blir utan. Först kommer de som är fattigast att drabbas. Sedan de som inte är lika fattiga. Det kan bli krig om oljetillgångar vilket ytterligare stör flödet. Det kommer troligen att bli matbrist eftersom matproduktionen till väldigt stor del är beroende av fossila bränslen för gödning, bekämpningsmedel och drivmedel. Med vårt nuvarande system som är uppbyggt kring "Just In Time" kan det bli kännbara brister både på mat och drivmedel när det sker störningar i flödet. Hur mycket mat har du hemma i skafferiet?

Jag har hört gamla nyhetsinslag från de tidigare oljekriserna, vilka krisåtgärder som togs till, bland annat ransonering på drivmedel, brännolja och fjärrvärme.

Men jag tror att de största problemen ändå kommer att härstamma från vårt ekonomiska system som är så uppbyggt kring tillväxt för att fungera. För att ekonomin ska kunna växa krävs det ökande utnyttjande av naturresurser och ökande befolkning. Att inte det kan fortgå för evigt begriper väl var och en. Men vad som händer när skiftet sker är inte lika tydligt. Jag tror att det kommer att leda till en lågkonjuktur utan annat än tillfälliga glimtar i molntäcket, en lågkonjunktur som bara blir värre och värre, med ständigt stigande arbetslöshet, minskande offentlig kassa och därmed sämre ersättningar i välfärdssystemen. Jag tror att det kommer att finnas hungriga människor i Sverige igen.


torsdag 8 oktober 2009

Drömmar

I helgen var vi och tittade på en gård som snart kommer att bli till salu. I många avseenden var det en drömgård för oss. Gården låg i vackra Kindabygden i en sydsluttning ner mot den lilla vägen. I brynet mellan skog och åker var gårdens bostäder placerade. Skogen sträckte sig upp mot det lilla bergets topp bakom. Gårdens ägare hade verkligen bemödat sig att skapa en vacker och funktionell miljö. Fruktträden var många och skickligt beskurna, trädgårdslanden hade ännu växande grönsaker och gröngödsling.

I växthuset frodades ännu tomater och vindruvor. Jag har aldrig smakat dessa små vindruvor som förekommer i växthus förut. De var verkligen underbart söta och goda. Från växthuset och österut mellan åker och skog hade man vårdat fram en slåtteräng kantad av blommande träd som ledde bort till den gamla så kallade hästhagen. Dammen som man grävt blänkte i höstsolen, vinden lyfte upp kanterna på några näckrosblad.

Det som numera användes som bostadshus var den före detta ladugården som hade inretts funktionellt med många fönster mot syd, solfångare på taket, en rejäl murstock med såväl bakugn, öppen spis, vedspis och vedpanna. Planlösningen var ganska öppen utan många dörrar på nedervåningen, men ändå avgränsad så att det skapades flera logiska rum.

Ovanför gården uppe i skogen fanns ett litet sågverk och en liten åker där det var mer sandblandad jord där man odlade sina rotfrukter. Morötterna var tre decimeter långa och ca 5 centimeter i diameter, således var jorden både djup och lucker.

Förra sommaren hade tyvärr skogen råkat ut för skogsbrand. Nu var väl grannarna värre drabbade, men branden hade ändå gjort så att det i stort sett inte fanns mer än ved till pannan att ta.

Visst, om man hade obegränsat med pengar kunde man säkert önska sig både mer mark med mer skog på och större bostäder. Men den här gården är ypperlig för våra önskemål och förhoppningsvis även för vår plånbok. Drömmar...

Detta vore verkligen en drömgård för oss, om bara priset kan bli rätt!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...